Igår lyckades jag ta mig till jobbet i alla fall.

Det var oerhört tufft i början men sen gick det bättre och bättre. Jag har märkt av att det är som värst på kvällarna. Dagarna går okej men kvällarna så kommer det små tårar ner för mina kinder. Nätterna har varit värst fram tills denna natten då jag har haft sån himla panik och ytterst få sömntimmar. Under natten till torsdagen och igår så samlade jag väl max ihop 4-5 timmar. 

Men inatt, som sagt, så lyckades jag äntligen få sova ❤️

Det var nog för att jag var helt slut. 

Igår var det många som frågade om vi skulle skaffa en ny hund. Jag och J har alltid tyckt att det var självklart att vi skulle ha hund och har alltid velat haft. MEN... nu vet jag faktiskt inte längre. Det är kanske lite för tätt in på men just nu så vill jag inte gå igenom detta en gång till. Det har gjort alldeles för ont och gör fortfarande så klart. 

Hugo, du var så klockren. Inte vilken hund som helst. Man skaffar inte en ny för att ersätta dig som man har förlorat men det känns ändå svårt. 

Vi får väl se vad framtiden har att erbjuda ❤️

Min gammelfarmor och farfar och alla andra hoppas jag tar väl hand om dig där uppe i alla fall. Det kändes som ett tecken igår i alla fall när jag slutade jobbet för då var det strålande sol. 

Som om du skulle visa att du har det bra nu ❤️